Gnuggar ansiktet så hårt jag bara kan med en alldeles för stor mängd clearasil. Det svider i ögonen och jag känner hur det tåras, därför tittar jag mig i spegeln, det som brukar vara en lättsam fascination över hur "söt" jag är när jag gråter och mina ögon ser lite extra stora ut slår över till självhatet i en loopande mening: Du är fakkin' 23 nu. Tvåa Trea. OCH du har inte kommit någonstans i livet.

 

Snälltjej_90 alltid så snäll. För snäll mot andra och djupt sarkastiskt snäll mot mig själv.

 

Egentligen livskrisar jag varannan vecka och just ikväll känns det inte värre än vanligt. Fast det kanske borde kännas värre än vanligt och det kanske borde starta en kämparglöd som måste finnas gömd någonstans under all min lathet och passivitet. 23 borde vara The Year of M. Det borde bli lättare och bättre och roligare. Vi får se.